Ernst Brunners Carolus Rex - en granskning |
|
|
Kapitel 22 : Severien
"- Mitt mål med den här boken är att den blir läst, att den får människor att samlas i Kungsträdgården. Någon lägger ett rep runt halsen på statyn av Karl XII. Folk hjälps åt att dra ner den på backen och ge sig på belätet med hammare och släggor." (Ernst Brunner om den planerade nya boken. Intervju i Norrköpings Tidningar 6/11 2002) "- Litteraturen kring Karl XII är rik men så förljugen att jag tappade hakan när jag började läsa." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003) "Tänker du låta Karl XII ångra sina gärningar? - Nej. Han levde ju i tron att han var utvald och den nya Kristus." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003) "Ernst Brunner har grävt fram sanningen om hjältekungen. I 300 år har mumien vilat i sarkofagen i Riddarholmskyrkan. Först nu vågar Ernst Brunner skaka liv i vår grymmaste kung. - Karl XII själv hade älskat min bok, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005) "Frågan är snarare om svenskarna är redo för sanningen om hjältekungen efter 300 år. Vi kräver att andra ska göra upp med sin historia men är inte mogna själva. Kanske vill vi ändå nå en historisk nollpunkt. Många läsare kommer först ruska på huvudet och sedan bli förtvivlade och inse att Brunner inte är ute i ogjort väder. Dessa fakta går inte att motbevisa, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005) "För att hitta den sanna Karl har han grottat ned sig i Riksarkivet, Krigsarkivet och Kungliga biblioteket. Jobbat mer som historiker än författare." (Aftonbladet 24/7 2005) "Sedan har jag varit ohyggligt noggrann i min forskning – ingen ska kunna slå mig på fingrarna när det gäller fakta om Karl XII." (Ernst Brunner i Populär historia 2005:7) "I
sin bok berättar han äntligen sanningen om Karl XII - en kung med
låg empati och opassande sätt, dumdristig och rutinbunden och som "Den
senaste boken ”Carolus Rex” är den tjugoandra. Det är en mastig sak på 808
sidor, som tog honom nio månader att skriva. Forskningen som ledde fram till
boken tog honom tre år. "Det är viktigt att påpeka att mina källor är personer i Karl den tolftes samtid. Jag har bara utgått från vad källorna visar. Gillar man inte det ska man vara arg på källorna, inte Ernst Brunner." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005) "Det här är ju inga andrahandsuppgifter som jag jobbar med... Det är alltså inte senare forsknings slutsatser." (Ernst Brunner under seminariet Karl XII:s liv & död på Bok & bibliotek 29/9 2005) "Naturligtvis har jag läst historikerna, men jag valde att också gå till deras källor. Ögonvittnena har varit allra viktigast. Jag skulle klara en doktorsdisputation på mina kunskaper." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005) "Han säger sig 'inte ha väntat sig ett så fånigt' inlägg i efterdebatten som det från historikern Peter Englund. - Han känner det väl som att han numera inte sitter lika säkert på tronen som den i Sverige som vet mest om Karl XII." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005)
"Och e' de så att man upprörs över den bild som
boken presenterar då skall man inte bli sur på Brunner, för då måste man bli
sur på källorna. Jag har varit källorna trogen." (Ernst Brunner i SVT:s
Debatt 29/11 2005)
"Man har skrivit tämligen uppdiktade reportage om hur jag skulle ha hotats av högerextrema grupper. Man har velat få det att framstå som att den här boken är så kontroversiell. Men de allra flesta har varit jättelyckliga när de har hört att jag har gjort det här. T. ex. Armémuseum som själva har hyst samma tankar och arrangerat utställningar där Karl XII uppvisats ungefär som i min bok. Jag har också fått positiva samtal och brev från historiker och historiskt intresserade människor." (Ernst Brunner i Månadens boknytt 2005:12) "Det fanns mycket skrivet
om Karl XII, men samtidigt ingenting alls, det skrivna var tillrättalagt.
(Ernst Brunner i Hallandsposten 4/2 2006) "- Det finns mängder av dokument som ger en annan bild av Karl XII än den som vi svenskar är vana vid. Man undrar varför andra historiker har utelämnat dem, säger Ernst Brunner." (Gefle Dagblad 12/3 2006). "Jag har använt samma källor som alla andra forskare men kanske hittat saker som de inte funnit eftersom jag kan läsa medeltidstyska. Även polska och ryska går bra, sa Ernst Brunner över en kopp kaffe." (Bärgslagsbladet 19/6 2006)
Värt att lägga märke till
I detta kapitel märks framför allt det påtagliga beroendet av äldre texter, se till exempel sidorna 452 och 456-457. Ett annat betecknande grepp märks på sid. 439, 443 och 444 där Brunner helt enkelt har lånat över episoder och formuleringar från Robert Petres dagbok och låtit Karl XII bli Petre, dock först sedan det adderats i originalet icke-existerande avrättningar av fångar. Till saken hör också att Petre tillhörde Lewenhaupts armé och alltså befann sig långt från Karl XII vid det aktuella tillfället. På sidan 440 är det ett av Josias Cederhielms brev till brodern som agerat förlaga, men föga förvånande har Brunner förbättrat originalet. Ett mycket tydligt beroende av Ernst Carlson märks i samband med skildringen av slaget vid Lesna på s. 456-458. Jag har här bara givit några små exempel. På sidan 446 har Brunner skapat en makalös soppa av Lybeckers marsch in i Ingermanland - Karl XII blir upprörd över något som i verkligheten inträffade en månad senare! På sidan 448 finns en annan besynnerlighet, en tysk ingenjörsofficer sägs ha berättat att passen vid övre Düna var omöjliga att passera. Düna rinner upp på Valdaiplatån, mellan Moskva och Novgorod och svenska armén stod ju sydost om Smolensk! Det visar sig att Brunner här har lånat ett stycke text av Ernst Carlson, som refererar en uppgift om en på rysk sida genomfört undersökning! På sidan 453 återfinns en av de mest egendomliga uppgifterna i hela boken, det sägs att under marschen mot Severien dog 9 242 karoliner. Bortsett från att siffran är omöjligt hög är den suspekt exakt.
Genomgången
Sidan 439: Två ungrare har den 11 augusti audiens efter aftonsången. Skäligen egendomligt, då Josias Cederhielm berättar om samma audiens i ett brev daterat den 10 augusti, se Carlson s. 152, och då säger att den ägde rum den 7. Den ene av dessa utskickade, superintendenten Daniel Krmann, skrev dagbok. Den finns utgiven, men dessvärre inte på svenska. Sidan 439: Kungen låter armén stå stilla.
Man ser här ett exempel på hur Brunner skrivit av, men inte tänkt på att Posse bara talar om sitt eget regemente. Det är f.ö. inte ens säkert att Brunner har använt Posses dagbok som källa, Ernst Carlson citerar just detta avsnitt på s. 152 i del VIII av Sveriges historia under konungarne af pfalziska huset. Sidan 439: Kungen skriver till defensionskommissionen. Det intressanta här är att samma uppgift ges av Ernst Carlson i precis samma sammanhang. Först nämner denne provianteringen och ungrarna, strax därefter kommer skrivelsen till defensionskommissionen. Sidan 439: Kungen lägger beslag på en del kreatur. Detta är hämtat ur Robert Petres dagbok. Petre tillhörde Lewenhaupts armé och befann sig långt från Karl XII, se nedan.
Sidan 440: Adlerfelt skriver i kanslitidningen från Tjerikov den 12 augusti-1 september. En konstig datering, alldeles bortsett från att det ju inte var Adlerfelt som skrev dessa bulletiner. Jag förmodar att dateringen ska vara 22 augusti/1 september, då blir det 10 dagars skillnad precis som det var mellan svensk och ny stil. Brunner har övertagit den konstiga dateringen från Ernst Carlson, som säkerligen gjort ett rent skrivfel, se Sveriges historia under konungarne af pfalziska huset, del VIII, not 361. Sidan 440: Kungen skjuter personligen barbarer.
Som synes innehåller inte originalet några "barbarer". Sidan 441: Karl XII kamperar med gardet, Dalregementet och livtrupperna på en äng. Inspirationen torde komma från Frans G. Bengtsson som talar om "de beridna Livtrupperna" strax innan han kommer fram till Malatitze. Märkligt nog har Brunner sedan på sidan 442 (se nedan) inte använt Frans G., där han hade kunnat finna Posses uttryck uttytt. Sidan 441: Roos kamperar med 4 regementen en halv mil efter kungens kvarter. Roos hade 5 regementen, nämligen av infanteri Jönköpings, Skaraborgs, Närke-Värmlands och Västerbottens regementen samt av kavalleri östgötarna. Ernst Carlson (not 363) uppskattar styrkan till ca 5 000 man, men det är säkert för högt. Räknat man dessa förbands styrka utifrån Wallers uppgifter i KFÅ 1957 skulle de vid årsskiftet 1707-08 tillsammans ha haft en styrka av knappt 5 200 man. Vid Malatitze torde Roos 8 månader senare snarare ha haft ca 4-4 500 man. Sidan 441: 150 man av regementet blev kommenderat på piquet. Först talar Brunner om 4 regementen som kamperar en halv mil från kungens eget kvarter, sedan blir det då plötsligt singularis - "regementet". Vilket av dessa fyra handlar det om? Sidan 441-442: Roos överfalls av en överlägsen rysk styrka under furst Galitzin. Efter Carlson och där anförd källa anger Brunner att det skulle ha varit 8 bataljoner infanteri och 30 skvadroner rytteri. Porfiriev anger att de ryska förbanden vid den här tiden var organiserade i infanteriregementen om 8 kompanier och dragonregementen om 10. Dragonregementena skulle räkna 1 200 man, d.v.s. kompanier om 120 man. Två kompanier bildade en skvadron. Arteus säger att en normalstark rysk skvadron hade 184 ryttare i ledet och att en bataljon omfattade 600 man. För detta se Porfiriev, I. E., Peter I och Arteus, G., Krigsteori och historisk förklaring, del 2. Detta skulle i sin tur innebära att den ryska styrkan omfattade 4 800 man infanteri och 5 520 man rytteri, under förutsättning att förbanden var fulltaliga (vilket de antagligen inte var). Porfiriev hävdar att de beridna ryska förbanden inte hann fram till platsen och då skulle alltså Roos avdelning och den ryska styrkan ha varit närmast jämnstarka. Enligt Carlson kom det dock också till en kavalleristrid. Sedan kanske man inte ska var petig, men fursten namn var Golicyn. Hur man än translittererar namnet ska det i alla fall inte vara "Gal", även om nu Ernst Carlson använder den formen. Sidan 442: Jönköpings regemente faller som gräs för lien. En stilig formulering, men vems är den egentligen:
Inte helt olikt, om man så säger. Sidan 442: Västgöta och Smålands regementen fick här sitt elddop ty aldrig förr hade de varit i aktion. Detta är ur Carl Magnus Posses dagbok. Posse avser, som framgår av dagboken, Skaraborgs och Jönköpings regementen. Brunner använder också dessa vedertagna namn på andra ställen i boken, t.ex. på sidan 426. Så varför göra annorlunda här? "Västgöta" är oproblematiskt, då skaraborgarna är det enda möjliga alternativet, men i det senare fallet fanns t.ex. ett Smålands kavalleriregemente. Ordvalet blir ännu egendomligare med tanke på att Brunner 3 rader ovanför skriver "Jönköpings regemente mottog första stöten". Uppenbarligen har Brunner läst Posses dagbok, men inte förstått vad denne har att säga. Sidan 443: Rapporterades att de fångna ryska högre befälen utan "pitié" med värjan i hand genomborrats av finnarna vilka av kropparna utskurit dem alla dyrbarheter. Detta är en uppgift från Cederhielm. Det är också han som noterar vilka av de stupade ryssarna som var officerare. "De fångna ryska högre befälen" bör dock reduceras till en överstelöjtnant och finnarna till folk från Nylands och Tavastehus läns kavalleriregemente, som för tillfället inte var på humör att respektera överste Torstensons önskan att inhämta upplysningar från sin fånge. "Intet kvarter, Herre; nog åf det slaget, koa Herre!", ska Torstenson ha fått till svar. Sidan 443: Löjtnant Cullon mottar av kapten Peters kläde till byxor för hela regementet. Detta låter onekligen egendomligt. Vilket regemente? Det fanns ju ett stort antal regementen i kungens armé. Förklaringen hittar man på ett oväntat ställe:
En kapten Cullon förekommer f.ö. också i samma dagbok, så det är därifrån det namnet kommer. Det egendomliga med det här är då att Robert Petre tjänstgjorde vid Helsinge regemente, ett förband som vid det aktuella tillfället befann sig nära staden "Dolhinou", vilken ligger några mil norr om MInsk i Vitryssland eller minst 250 kilometer från Malatitze. Och varför befann de sig där? Jo, för att Helsinge regemente tillhörde Lewenhaupts armé! Brunner har alltså lånat in ett stycke från en dagbok som skrevs av en person som inte ens befann sig vid huvudarmén och satt Karl XII i den verklige berättarens ställe. Här gäller det bara byxor, men det ska snart bli värre... Sidan 444: En pukvagn står sönderslagen i moraset. Beskrivningen är sannolikt hämtad från s. 120-121 i Alf Åbergs & Göte Göranssons Karoliner, där den sistnämnde har gjort ett försök att rekonstruera en pukvagn från 1716. Sidan 444: Grupper av bönder anfaller hårt. Detta är också ur Petres dagbok:
Här ska då särskilt noteras att Brunner låter "Karl XII" strupsticka bönderna. I originalet blir de så småningom frisläppta. Detta är ytterligare ett exempel på hur Brunner vrider källorna 180 grader och i det här fallet har ju dessutom originalet inte dugg med Karl XII att göra. Han befann sig fortfarande mycket långt från Lewenhaupts armé. Sidan 445-446: Kavalleristriden vid Rajovka. Här säger då Brunner ett antal olika ting: A. Kungens livvakt, tydligen bestående av folk ur livgardet, marscher i fyrkant runt honom. Kungen sitter till häst. B. En skvadron östgötar huggs ned till sista man. C. Major Linde kommer till undsättning men stupar genast. D. Dahldorff och Meijerfelt stormar an med sitt dragonregemente. E. Lille Prinsen förlorar sin ryttarhop. F. Rehnskiöld blir gramse. För att då bena upp dessa ting ett och ett: A. Livgardet var ett infanteriregemente. Deras förmåga att med en löpande fyrkant täcka en man som i full fart tar sig fram till häst måste ha varit begränsad. B. Östgötarna blev förvisso illa åtgångna. Livkompaniet, som kungen uppehöll sig vid, förlorade enligt Kaggs dagbok 50 man. Nu var ju inte 50 man en hel skvadron. Uppgiften kommer från Fryxell. C. Major Isak von der Linde tillhörde Norra Skånska kavalleriregementet. D. Dahldorff var överste för Smålands kavalleriregemente, vilket Fryxell faktiskt nämner. E. Detta är Fryxells uttryck: "Äfven Lille Prinsen förlorade största delen af sin ryttarhop och blef omringad." F. Hos Fryxell är det närmast Rehnsköld som eggar kungen. Sidan 446: Vare Gud evinnerligen ära för att så bevarar sin smorde. Formuleringen torde vara inspirerad av gardesöversten Carl Magnus Posses dagbok där det heter: "Gudj warj loff, som uthan skada bewarade Hans Maij:ttz höga person." Sidan 446: Kungen vredgas över en rapport från Ingermanland, där Lybecker fegt erövrat Koporie men ej anfallit Petersburg. Istället har hela armén evakuerats av flottan. Om man då först ska försöka fastställa när i tiden vi nu befinner oss så tycks det vara medan armén stod i Tatarsk, efter striden vid Rajowka. Striden vid Rajowka stod den 10 september 1708. Vi måste alltså befinna oss mellan den 10 och 15 september, då armén marscherade från Tatarsk. När ägde då Lybeckers fälttåg rum? De sista av hans trupper bröt upp den 10 augusti 1708, den 30 gick man över Neva, striden vid Koporie stod den 28 september (men fästningen intogs inte) och evakueringen av armén gick av stapeln 9-17 oktober. Då undrar man förstås hur Karl XII den 10-15 september kunde känna till vad som inträffade i Ingermanland en månad senare. På detta finns förstås inget svar. Brunner tycks här ha halkat in på två olika myter: 1. Att Lybeckers tåg kom till efter en order från Karl XII. Att detta är felaktigt visade Ernst Carlson redan 1889 i en uppsats i Historisk tidskrift och frågan har även senare berörts, t.ex. av Eirik Hornborg i hans biografi över Armfeldt. Det framgår nämligen av Lybeckers korrespondens med defensionskommissionen att han inte hade fått några order från kungen, men att han själv var benägen att försöka göra något offensivt. Dock ville han först ha klartecken från Stockholm. 2. Att Lybeckers misslyckande på något sätt skulle ha drabbat Lewenhaupt genom att ryska styrkor från Ingermanland kunde dras därifrån och bistå vid tsarens anfall mot Lewenhaupt. Detta var en ståndpunkt som togs av Bernhard v. Beskow i hans Karl XII i Altranstädt, publicerad i Svenska Akademiens handlingar 40 (1866). Att detta är kronologiskt omöjligt visade Fryxell i sin kritik, publicerad i Historiskt bibliotek IV (1877). Brunners konstruktion är kronologiskt omöjlig på ungefär samma sätt. Sidan 447: Karl XII sänder i djupaste harm en depesch till Stadskontoret som var skuld till Lybeckers bristande utrustning. Detta är för det första kronologiskt omöjligt, se föregående not. För det andra så hette (och heter) myndigheten "Statskontoret" och inget annat. Sidan 447: Adlerfelt skriver i kanslitidningen: Vi ha sett allt i lågor på samma sätt som man i bibliska målningar framställer helvetet. Detta är ett citat ur en bulletin från den 11 september 1708. Som Adlerfelt inte tjänstgjorde i kansliet är den förstås inte författad av honom. Sidan 447: Gyllenkrook vill diskutera fälttågsplanen med Rehnsköld och Piper, men dessa båda vägrar mötas. Gyllenkrook uppehåller sig i sin berättelse mycket vid det som skedde under uppehållet i Tatarsk. Visserligen nämner han att Rehnsköld och Piper skulle ha svårt att komma överens. Gyllenkrook agerar i sin berättelse fredsmäklare och de båda samtalar gemensamt med Karl XII. Sidan 447: Kungen har ingen plan, Gyllenkrook råder honom att gå mot Vitebsk. Detta är en av de mer omtvistade delarna av det ryska fälttåget. Fryxell anför ovanstående uppgift. Ernst Carlson tolkade uppgifterna på ett något annat sätt, enligt honom var Piper, Rehnsköld och Gyllenkrook överens om att armén helst borde gå tillbaka över Dnepr. Dock skulle de, i förvissning om att Karl XII inte skulle gå med på en reträtt, istället ha föreslagit en marsch mot Severien. Detta förslag godkändes sedan av Karl XII. Arthur Stille menade däremot att Karl XII hela tiden hade målet Moskva och att hänvändelsen vid Tatarsk endast gällde bästa vägen till målet. Som Carl Hallendorff först påpekade finns det problem med Gyllenkrooks skildring. Denne säger att när armén stått vid Tatarsk i några dagar kom kungen till honom för att be om råd. Detta upprepas och Gyllenkrook informerar sedan Rehnsköld om att kungen i två dagar bett om råd. Därefter vidtar konfererandet och till slut bestämmer Karl XII att man ska gå mot Severien. Problemet här är armén kom till Tatarsk den 11 september och bröt upp tidigt den 15, efter att beslutet fattats under kvällen den 14. Ska Karl XII alltså ha blivit rådvill måste detta ha inträffat närmast omedelbart efter ankomsten till Tatarsk, det finns inte utrymme för "några dagar". Läser man Gyllenkrooks berättelse finns det egentligen inget som däri säger att han skulle ha förordat en reträtt. Han nämner tre möjligheter: A. Fortsatt marsch längs vägen mot Smolensk. B. Återtåg över Dnepr norrut och ta kvarter i området runt Vitebsk. C. Marsch till Severien. Dessa framlägger han först för Rehnsköld, som direkt avvisar alternativ A. När det gäller B. noterar Rehnsköld att Karl XII inte lär vilja välja den möjligheten, men säger dessutom att området förmodligen var utplundrat av den ryska armén som haft sina kvarter där under hela vintern och dessutom i juni 1708. Det skulle alltså inte gå att försörja armén där. Rehnsköld är mer positiv till alternativ C, som han uppenbarligen finner vara det avgjort bästa. Därefter går Gyllenkrook till Piper, som inte tror att kungen vill retirera. Också Piper finner alltså C. bäst. Gyllenkrook har alltså, enligt egen utsago, inte vid någon tidpunkt under de här dagarna själv föreslagit Karl XII något. För dessa frågor se bl.a. Stille, A., Carl XII:s fälttågsplaner 1707-1709, s. 78 ff. och Hallendorff, C., Karl XII och Lewenhaupt år 1708, s 44 ff. Sidan 448: Kungen vägrar gå till Vitebsk, området är utsuget och det skulle uppfattas som en reträtt. Detta är alltså först Rehnskölds kommentar och sedan Pipers, om man ska tro den enda källa som finns för diskussionerna, nämligen Gyllenkrooks berättelse. Sidan 448: Piper har slutat rådgöra med kungen, säger: "Den djävul som hittills rått, må ock härefter råda". Fortfarande enligt Gyllenkrooks berättelse är detta en replik som Rehnsköld säger att Piper hade fällt under ett av deras samtal. Uppenbarligen ska Piper med yttrandet ha avsett Rehnsköld själv. Sidan 448: Kungen framkastar planen att gå mot Moskva, understöds av Rehnsköld. Detta är bara obegripligt, nu handlade det ju om att gå mot Severien, d.v.s. söderut. Moskva låg i öster. Sidan 448: Armén skulle ta vägen genom Severien över Potjep och Kaluga. Detta är en egendomlig formulering. Vid det aktuella tillfället befann sig armén vid Tatarsk. För att nå Severien från Tatarsk måste man marschera i sydlig riktning. "Potjep" har av Stille identifierats som orten "Popova Gora", belägen vid floden Bjesed. Alltså en plats söder om Tatarsk, på vägen in i Severien. Kaluga är däremot en ort belägen ca 30 mil öster om Tatarsk. Sidan 448: Lagercrona beordras avtåga på huvudvägen mot Moskva och skyndsamt besätta staden Mglin. Fortfarande väldigt egendomligt då huvudvägen mot Moskva gick åt öster medan Mglin låg långt i söder. Sidan 448: Gyllenkrook påminner om att en tysk ingenjörsofficer konstaterat att passen vid övre Düna var omöjliga att passera. Detta är komplett obegripligt i det aktuella sammanhanget då Düna utgår från ett område mellan Moskva och Novgorod, de s.k. Valdaibergen. Förklaringen finns att hämta hos Ernst Carlson. Notera stavningen "Dyna", kapitel 6 i boken heter däremot "Düna".
Carlson anför som källa ett brev från den brittiske envoyén Whitworth från 11/22 augusti 1708. Som undersökningen gjordes på tsarens initiativ hade Gyllenkrook givetvis inte någon information om resultatet av den. Sidan 448: Rehnsköld vill att man ska retirera över Dnepr, men törs inte säga det. Så framställs inte saken i Gyllenkrooks berättelse, se ovan. Sidan 449: Lagercrona anförtros ännu en gång uppdraget att leda avantgardet. Lagercrona har ju redan på sidan 448 fått sitt uppdrag, varför en gång till? Sidan 449: Piper får ett utbrott. Detta är i och för sig också Fryxell, som anför en utförlig redovisning för hur krigsrådet skulle ha gått till och vad där sagts. Piper ska under detta, förmodligen i sansad ton, ha framlagt dessa synpunkter. Enligt vad som redovisas i den senare upplagan tycks detta bygga dels på Gyllenkrooks berättelse, dels på franska diplomatbrev från Polen. Den senare källan förefaller diskutabel, någon förstahandskännedom om vad som avhandlades mellan Karl XII och hans närmaste män kan denne franske diplomat ju inte ha haft. Brunners scen ter sig ganska märklig i fall man sätter tilltro till Gyllenkrooks berättelse, som han ju gör. Enligt den ska Piper ju ha deltagit i krigsrådet och därför kan uppbrottet rimligen inte ha kommit som en nyhet för honom. För Fryxells redovisning, se (1902), del 22, s. 115 ff. Sidan 449: Gyllenkrook vill uppskjuta marschen några dagar. Detta är en något oklar punkt. Gyllenkrook tycks ju ha varit helt inne på att armén borde gå till Severien. Får man tro hans berättelse skulle det däremot ha varit en överraskning att det skulle ske direkt och detta skulle också ha oroat honom mycket med tanke på Lewenhaupts öde. Möjligen kan man då fundera över om inte marschen från Mohilev till Tjerikov skulle ha varit lika bekymmersam för G., då rörde man sig ju faktiskt i samma riktning, bort från det ryska lägret vid Gorki. Överhuvudtaget finns det en del dunkla punkter runt avgörandet i Tatarsk. Vad var det som så dramatiskt ändrade förutsättningarna närmast från ena dagen till den andra? Om det alltså verkligen förhöll sig som Gyllenkrook berättar. I det här sammanhanget kan det vara värt att något beröra frågan om vilken roll Lewenhaupts armé verkligen spelade. Medförde den verkligen förråd för huvudarmén i den utsträckning som Lewenhaupt själv hävdar? Om man antar detta infinner sig ju nämligen en egendomlighet. I Tatarsk ska en viktig orsak till uppbrottet ha varit bristen på livsmedel och foder åt hästarna. Karl XII ska av denna orsak ha beslutat att marschera till Severien. I det ögonblick då detta beslutas antas det att Lewenhaupt står nära Mohilew eller till och med öster om staden, på "rätt" sida Dnepr. Lewenhaupt skulle alltså befinna sig på ett avstånd från huvudarmén av 10 mil eller mindre, kanske till och med så nära som 7 mil. En marsch mot Lewenhaupt, med dagsmarscher på ömse sida av 2 mil, skulle alltså inom ett par, tre dagar kunna leda till att arméerna förenades. Men detta gjordes inte och det tycks heller inte ha föreslagits av någon. Tyder inte det på att Lewenhaupts förråd alls inte var den storleksordning som ofta antagits, utan enbart avsedda för hans egen armés bruk? När det gäller Brunners version så skiljer den sig från Gyllenkrooks egen i så måtto att uppskjutandeförslaget hos G. kommer under ett enskilt samtal med Karl XII. Sidan 450: Marschen mot Severien, soldater och dragoner slängs halvdöda från sjukvagnarna. Medan det naturligtvis inte råder några tvivel om att marschen kostade mycket folk undrar jag ändå varifrån just detta kommer. Sidan 450: Marschen kostar lika mycket som en regelrätt batalj.
Lyth är dock här inne på perioden 14-24 oktober och inte marschen i slutet på september. Sidan 451: Handkvarnar medfördes för malning av gropsäd, men bakvagnar (sic) skulle grävas i jorden. Man får väl gissa att det senare ska vara "bakugnar", men "gropsäd"? Sidan 451: Folket var vant att lyda överheten.
En mycket liknande formulering finns f.ö. också i Alf Åbergs Karolinerna och Österlandet. - Stockholm, 1967. - S. 17. Sidan 452: Läger upprättas i Niezwena. Den här orten känner jag inte alls igen, men får undersöka saken. Förmodligen är det samma plats som Posse och Lyth kallar "Niewna". Sidan 452: Tsaren utbasunerar slaget vid Holowczyn som en stor seger, Karl XII finner detta ofattbart. Det lär man kunna ifrågasätta, Karl XII var knappast omedveten om att inte bara svenskarna sysslade med krigspropaganda. Den engelske envoyen i Moskva Whitworth var i varje fall runt den 10 augusti 1708 medveten om att den officiella ryska version var falsk, se http://www.catalogue.nationalarchives.gov.uk (sök på Whitworth och 1708). Brunners källa är här Ernst Carlson. Vi jämför:
Sidan 452: Det visar sig att ilbuden till Lewenhaupt har blivit avsiktligt fördröjda, skrivna den 14 september har de avsänts först den 16. Rehnsköld misstänks. Detta är Fryxell (1856), del 22, s. 133. Uppgiften om förseningen återgår på Lewenhaupts egen berättelse där denne konstaterar att de tre breven avsänts den 16 om kvällen, den 17 om morgonen och eftermiddagen den 17. I sin berättelse återger Lewenhaupt ett av dem, det första. Detta är daterat "lägret vid Swesilofka d. 14 Sept. 1708". Nu är det emellertid så, vilket Arthur Stille tog upp i Carl XII:s fälttågsplaner 1707-1709, att till den platsen kom man till på kvällen den 15, depeschen är alltså feldaterad. Som framgår av Gyllenkrooks berättelse kom vid det tillfället en kurir tillbaka efter att ha misslyckats med att ta sig fram till Lewenhaupt. Med andra ord så har ett bud till Lewenhaupt med all sannolikhet ivägsänts mycket snart efter att beslut om uppbrott hade fattats. Dock har åtminstone den första kuriren inte lyckats ta sig igenom. Stille menar också att det inte varit konstigt om man väntade till den 16 på kvällen, då armén faktiskt inledningsvis rörde sig närmare Mohilev dit man antog att Lewenhaupts absolut måste ha nått. Att Rehnsköld skulle ha önskat att störta Lewenhaupt i olycka är förstås också ett löst påstående som Fryxell återger, men han säger att det saknas "säkra skäl". Den teorin torde väl snarast vara influerad av de misshälligheter som uppträdde mellan Lewenhaupt och Rehnsköld längre fram. Sidan 452: Kungens order drabbar Lewenhaupt som ett åskslag och blottställer honom för en överlägsen fiendemakt. Lewenhaupt vill gå över vid Mohilew, men kungens order tillåter det inte. Ser man vad ordern verkligen innehåller, såsom den är återgiven i Lewenhaupts egen berättelse (Historiska handlingar 34:2) så är den knappast så kategorisk. Karl XII utgår från två alternativ, det ena att Lewenhaupt står i Mohilow och det andra att han befinner sig vid "Chauzi", på andra sidan Dnepr. Han lämnar sedan förslag på den marschväg han i respektive fall anser bäst, men lämnar åt Lewenhaupt möjligheten att välja en annan så länge den inte leder honom alltför långt från "Potziapow", där huvudarmén lär passera. Kungens order tillät alltså en övergång vid Mohilew, i själva verket är just detta alternativ 1. Vad Lewenhaupt säger i sin berättelse är att han, om han själv fått välja, skulle ha stannat på västra sidan av Dnepr. Vilken nytta detta skulle ha medfört verkar oklart, ju mer han väntade desto längre skulle ju huvudarmén avlägsna sig och riskerna för honom själv öka. En till det yttersta forcerad marsch förefaller i det uppkomna läget alltså mest naturlig, speciellt som Lewenhaupt i sin egen berättelse redovisar att han hade tydliga underrättelser om att ryska trupper var på väg mot Dnepr. Vidare kan man notera att Lewenhaupt säger sig först ha tänkt gå över vid Mohilew, men ändrar sig därför att han fått höra att trakten däromkring var härjad. Han ändrade då marschen och valde till övergångsställe istället Szklow, en nordligare och därmed i det läge som senare uppkom en farligare plats. Sidan 452: Två betydliga vattendrag skiljer Lewenhaupt från huvudhären, mellan dessa stod tsaren. Problemet med beskrivningen här är också att Karl XII synbarligen påstås ha känt till Lewenhaupts verkliga position, vilket han alltså inte gjorde. Kungen utgick från att Lewenhaupt vid orderns mottagande som allra sämst befann sig vid Mohilew, att han skulle ha varit flera mil därifrån fanns uppenbarligen inte i kungens föreställningsvärld. Sedan är ju saken också den att tsarens trupper vid Lesna dök upp i Lewenhaupts rygg, inte i hans front. När Karl XII stod i Tatarsk ska ryska huvudstyrkan ha stått mellan ryska gränsen och Smolensk, med Bauers kavalleri 1 mil nordväst om Tatarsk. Lewenhaupt stod då vid Czeraja, 8 mil från Szklow och åtminstone 16 mil från Lesna. Från Bauers position till Lesna var det föga mer än halva avståndet och tsarens trupper hade alltså bort haft alla förutsättningar för att stöta på Lewenhaupts armé frontalt. Men de dök istället upp i Lewenhaupts rygg. Låt mig återigen göra en liten jämförelse mellan Brunner och Fryxell. Först i oförändrat skick:
Sedan efter att jag, med utgångspunkt från Brunners text, har flyttat om i Fryxells version:
Det framgår då än tydligare hur nära de båda versionerna ligger varandra, man behöver inte tveka om varifrån Brunner hämtat sina uppgifter. Intressant är också att jämföra de av Fryxell citerade orden "Nu gäller det lif..." med hur detsamma uttrycks i Lewenhaupts egen berättelse (Historiska handlingar 34:2, s. 179). Lewenhaupt skriver nämligen, i en annars på svenska författad skrift: "Nun ist kein ander mittel übrich, als sich gott zu befehlen und als ehrliche leute zu unsers könings dienst zu handeln, den es heisst fogel friss oder stirbt". Fryxells citat är alltså inte ordagrant, utan snarare en fri översättning. Hade Brunner använt källan, d.v.s. Lewenhaupts berättelse, skulle han sannolikt ha relaterat yttrandet annorlunda. Sidan 452: Kungen drabbas av "ett olycksöde som torde vara enastående i krigshistorien", Lagercrona går vilse. Detta torde visa att Brunner använt Stilles Carl XII:s fälttågsplaner 1707-1709 då Stille uttrycker sig mycket snarlikt, om än inte riktigt lika dramatiskt.
Sidan 452-453: Generalmajor Lagercrona hade sänts i förväg för att inta Starodub och upprätta magasiner. Detta kan nästan sägas vara just den order han inte hade. Däremot råkade Lagercrona under sitt vilsegående hamna i närheten av Starodub, men som han inte hade några order att inta staden lät han bli att göra det. För detta se bland annat Stille s. 109 f., Axel Gyllenkrooks relationer..., s. 65. Sidan 453: Lagercrona blev vilseledd av "odugliga judar". Om man börjar med Fryxell så säger denne "några rysska bönder", Gyllenkrook talar i sin berättelse endast om Lagercronas "vägvisare" i singularis, vilket väl är ungefär så långt man kommer. "Odugliga judar" torde vara Brunners egen konstruktion. Sidan 453: Kommendanten Skoropatski uppger frivilligt Starodub till ryssarna. Rätteligen bör han heta "Skoropadsky" eller någon annan likartad namnform med begynnelsen "Skoropad", annars blir det svårt för den som vill söka vidare information. Han hette i varje fall Ivan i förnamn. Sidan 453: Fältmarskalk Sjerementjev följer efter. Detta är egentligen samma sak. En bagatell kan det tyckas, men om "Lewenhaupt" ska kallas det konsekvent och inte "Lejonhufvud"som man ibland ser, till exempel i Gyllenkrooks berättelse, bör det ligga en poäng i att vara lika konsekvent för icke-svenska namn. I det aktuella fallet bör fältmarskalken alltså heta "Seremetev", i fall man helt ska bortse från diakritiska tecken. Brunner, som ju enligt egen utsago under arbetet med boken ska ha använt "slaviska arkiv", borde inte minst av den anledningen ha funnit ett värde i att ha vedertagna namnformer. Nu är detta inte första exemplet, men någon gång bör det ändå nämnas. Sidan 453: Kungen låter på kvällen den 24 september 22 bataljoner vada över den 60 alnar breda strömmen Bjesed. Karl XII gick, enligt Posses dagbok, över floden den 22 september med gardet och Dalregementet. Sidan 453: Armén räknas och det befinns att 9 242 karoliner gått förlorade under marschen genom skogarna. Detta är förstås en märkligt exakt siffra, som bland annat av den anledningen blir högst suspekt. Som armén vid årsskiftet 1707-08 sannolikt räknade kring 33 000 man (exkl. officerare, underofficerare och icke-stridande), se Wallers artikel i KFÅ 1957, skulle detta innebära en förlust av över 25 procent på några få dagar. Ser man på det material som faktiskt finns bevarat blir bilden något annan. Närke-Värmlands regemente ska såldes under hela september ha mist 59 man av ursprungliga 988. Västmanlands regemente ska under augusti-oktober ha förlorat 89 man av drygt 1 200, se Wernstedts artikel i KFÅ 1931. Procentsiffrorna ligger alltså i dessa båda fall klart under 10 procent. J. Bertil R. Wennerholm har i sin bok Emporterade troféer (s. 73) tolkat källornas uppgifter som att förlusterna ska räknas i hundratal, inte i tusental. Lustigt nog dök den här siffran upp i en intervju i Katrineholmskuriren 10/11. Jag begriper fortfarande inte hur den är framräknad. Sidan 454: Kungen får klart för sig att ryssarna avancerat in mellan Lewenhaupt och huvudarmén. Det ankommer ett brev från den sista september och en rekryt till Dalregementet. Stille anger att kungen sannolikt fick veta att Lewenhaupt stod mycket längre tillbaka än man trott redan den 23 september. Enligt Gyllenkrooks berättelse anlände rekryten den 2 oktober. Ett brev från sista september skulle varit avsänt efter striden vid Lesna, som ju stod den 29. Sidan 454: Gyllenkrook delar kvarter med drabantlöjtnanten Karl Hård. Vilket alltså är samme man som på sidan 394 kallas "överste Karl Gustav Hård", på sidan 396 "riksrådet greve Hård", på sidan 502 överste "Karl Gustav Hård", på sidan 536 "chefen för drabantkåren, Gustav Hård från Fogelås", på sidan 537 "Hans Excellens greve Hård" o.s.v., o.s.v. Sidan 454: Lewenhaupt rapporterar den 9 oktober sin ankomst till Starodub. Som framgår av Konung Karl XII:s egenhändiga bref s. 347 ansände Lewenhaupt en skrivelse till kungen först den 10 oktober, då han ska ha ankommit till Lagercronas läger. Denna nådde Karl XII den 12 oktober, då hans högkvarter låg i byn Bjelogorstj norr om Starodub. Robert Petre säger i sin dagbok att sammanträffandet med Lagercrona ägde rum först den 13, men det är uppenbart omöjligt. Sidan 455: Lewenhaupt i samtal med Karl XII. Det behöver väl knappast sägas att beskrivningen skiljer sig markant från Lewenhaupts egen berättelse, där Karl XII visar sig mycket nöjd med Lewenhaupts aktion vid Lesna. Sidan 455: Lewenhaupt berättar att han i Czereja nåtts av ett bud den 14 september och att detta frambringats av en polsk präst. Detta är uppenbart felaktigt. Lewenhaupt skriver själv i sin berättelse att prästen ankom till Czereja den 8 september med ett budskap om att skynda på. Lewenhaupt berättar att han genast sände prästen tillbaka, men att denne inte kunde komma igenom utan återkom till Lewenhaupt. Se även Carlson, E., Sveriges historia under konungarne af pfalziska huset VIII, not 400. Sidan 456: Lewenhaupt får känning av ryssarna den 25 september, anfallen ökar de två följande dagarna. Då morgongudstjänst hålls är ryska kavalleriet alldeles inpå. Detta har tydliga drag av Ernst Carlson:
Morgongudstjänsten ska ha hållits den 27. I själva verket stod dock Lewenhaupt rätt stilla den 27, man marscherade endast en halv mil enligt Robert Petre. Sidan 456: Ryssarna omger svenskarna. Detta ligger mycket nära Fryxell:
Här kan man också notera att generalen "Schulz" i Pisma i bumagi... 8:2 kallas "Stolz" eller "Stolc". I Lewenhaupts berättelse kallas han Stoltz. Sidan 456-457: Lewenhaupt beordrar reducering av bagaget, skickar generalkvartermästare Brask och major v Gertten i förväg med trossen och större delen av sina regementen. Lewenhaupt berättar att han skickade dem i förväg den 27 och att han träffade dem vid Lesna på kvällen den 28. Den 29 gick överstelöjtnant Meijerfelt, major Berg och Brask med avantgardet och trossen. Petre anger att v. Gertten slagdagen stannade vid arriärgardet. Utmönstringen av bagaget ska ha skett tidigt på morgonen den 29, enligt Petre. Kronologin synes alltså här vara omvänd. Låt oss se var Brunner har hämtat sin formulering:
Sidan 457: Det hålls en kort söndagspredikan. Återigen är inflytandet från Ernst Carlson tydligt märkbart, jämför med fet stil markerade ord:
Sidan 457: Lewenhaupt undersöker fiendens ställning.
Sidan 457: Hälsingarnas andra bataljon nedgörs.
Sidan 457: Dundret av kanoner och musköter kan liknas vid åskoväder.
Sidan 457: General Bauer ankommer. Återigen starkt beroende av Carlson:
Sidan 458-459: Lewenhaupt räknar in sin armé. Enligt Brunner skulle 6 503 man ha kommit fram till kungens armé, medan 6 397 stupade eller tillfångatogs. Detta är siffror han hämtat ur fänrik Robert Petres dagbok, där en regementsvis uppställning återfinns. Det Brunner inte tänkt på är att uppställningen inte tar någon hänsyn till att ett relativt stort antal tog sig tillbaka till Riga, kanske så många som 1 500. Dessa ska naturligtvis dras bort från gruppen stupade och tillfångatagna, Petres uppställning bygger ju på förbandens styrka före och efter slaget. Men Brunner, som inte insett detta, lägger istället de 1 500 ovanpå och hävdar således att Lewenhaupt vid stridens början hade 14 400 man, vilket inte stämmer med vare sig Petres eller Lewenhaupts uppgifter. Sidan 459: Lewenhaupt får följa armén som en lösdrivare.
Karl XII som Anders Fryxell/Ernst Carlson... Sidan 460: Marschen går vidare.
Sidan 460: Armén lider nöd. Detta är någon slags pyttipanna på Petres dagbok.
Enda problemet med pyttipannan är att Petre beskriver situationen för Lewenhaupts kår efter slaget vid Lesna och före föreningen med den kungliga armén, vilken ju inträffade redan på sidan 454. Sidan 460: Lagercrona var en kansliråtta som kommit sig upp genom förtal. Lagercrona hade bl.a. deltagit i slagen vid Lund och Landskrona under skånska kriget och var alltså inte en ren skrivbordsprodukt. Livgardesöversten Carl Magnus Posse kallade i ett brev den 10 april 1708 (Historisk tidskrift 1882, s. 167) Lagercrona för "rett en capabel man, och lärer H. M:t knapt få hans like igen i det verket han förrättar", vilket alltså var som en slags expeditionschef i högkvarteret.
(Under arbete) © Bengt Nilsson Senast uppdaterad: 2006-09-10
|